Four more years...

Som jag hoppades och höll tummarna.  Och det gick vägen!  Det trodde jag inte.  Man har ju som svensk och som europe svårt att förstå hur någon kan rösta på Mitt Romney.  Sponsrad av anonyma miljardärer och ett tänk kring kvinnofrågor, integration och minoritetsfrågor som gör en mörkrädd. Men om bara de vita amerikanska männen hade fått rösta hade han vunnit en jordskredseger. Och börsen stört dök när det blev klart att Obama sitter kvar.  Efter snart fyra år här har jag insett att USA och Sverige är som två motpoler.  Så lång från varandra i system det är möjligt.  I Sverige hade Romney aldrig varit rumsren, här är han snubblande nära att bli president.  Drömmen vore att ta det bästa av båda länderna och blanda dem.  Det skull bli himla bra tror jag.  Sjukvård och service tar vi med oss här ifrån och så tar vi miljö och naturtänk och barnens status från Sverige till att börja med.  Då har vi kommit långt.

North Carolina var en av de två vågmästarstater Obama förlorade men det gjorde ju inget i det stora hela som tur var.  Kommentarerna bland mammorna i Claras klass är inte nådiga vill jag lova.  Kan bli imponerad av deras engagemang men har samtidigt svårt att relatera till de som grät sig igenom hela natten efter valet och som är så ledsna när vi pratar om valet innan vi hämtar barnen på skolan.  Att vara Obama fan är inte populärt här.  I alla fall hörs de inte lika mycket som republikanerna.  Som besökare är man ju inte med och påverkar men visst känns USA som ett fortsatt trevligare land med Barack Obama som president.  2016 hoppas vi på Hillary Clinton.  Vore ju fränt om USAs första kvinnliga president efterträdde den första svarta presidenten.  Då skulle nog republikanerna eller GOP- Grand Old Party som de också kallas gå i taket riktigt!