Och så kom den då.

Dagen då jag inser att Clara pratar mer engelska än svenska. Att hennes engelska är mer nyanserad än hennes svenska. Efter tre veckors höstlov trodde jag svenskan skulle ta över igen, men icke. Spontant leker, sjunger och pratar hon engelska och hon drömmer på engelska. Och vi pratar svenska med henne hela tiden förutom de situationer när amerikaner är närvarande och deltar i vårt umgänge. Låter helknäppt när vi är ute och hon frågar på engelska och jag enträget svarar på svenska men jag ger mig inte. Det är viktigt att hon får så mycket svenska det bara går. Och nu, mitt i processen att lära sig läsa och skriva kommer jag att tillåta engelsk musik i bilen och merparten av de böcker jag läser för henne är på engelska. När koden är knäckt blir det svensk julmusik i bilen och bland tomtar och troll till kvällen! Gud vad vi kommer sakna "Airplanes" som går på repeat så fort Clara får önska musik. Skämt åsido, det kommer alltid att vara en blandning men jag måste byta strategi och vara mer medveten om båda språken och inte låta engelskan ta över helt. Clara kommer att börja i Svenska Skolan på måndagar efter jul, funderar på att införa svenska måndagar här hemma fram till dess. Bara svenska böcker och svenska filmer och SVT Play på datorn på måndagar. Vill helst inte att Clara skall förstå min strategi utan ta det naturligt med språken så vi börjar lite smått.

På Bahamas träffade vi två svenska familjer och Clara blir helt ställd när hon hör svenska om det inte är några hon redan känner och vet att de pratar svenska. Men efter en minut lekte hon och Teo på stranden. Sista dagen i kön till resturangen stod vi bakom ett svenskt/ukrainskt par boende på Bahamas. Pappan som var från Arvika (världen är bra liten) pratade svenska och barnen engelska och ryska, frun var ryska. De var mångmiljonärer båda två efter att ha sålt varsitt företag i Ukraina och på Balkan och hade bestämt sig för att bosätta sig i USA. Men sjukförsäkringen var för dyr och det var långt hem så via skatteplanering på Bahamas planerade de att flytta till Sverige. Mannen, som var en generation äldre än sin fru, lämnade Sverige för 50 år sedan. Den "hemflytten" blir en omställning som heter duga. Och inte bara språkligt. Tänk att man känner en samhörighet med utlandssvenskar man träffar runt om i världen. Oavsett ålder, kön och bakgrund har man alltid en sak gemensamt. Man har fått chansen att uppleva Sverige från ett annat perspektiv. Tittat på lite utifrån i ett par år. Och jag hoppas att jag stannar utanför tillräckligt länge för att förändringarna i mitt tankesätt får fäste på riktigt samtidigt som jag förstår att stannar man allt för länge utanför blir det svårare att flytta tillbaka. För då flyttar man inte hem längre. För då har hem flyttat till något annat ställe. Och Clara flyttar aldrig hem till Sverige. Det hem hon känner till är här i USA. Till Sverige åker man på semester. Ju äldre hon blir ju större blir hennes omställning. Allt går naturligtvis, åt alla håll och när som helst. Det är konsekvenserna och priset som varierar.