Åter i etern.

Kanske är dags att blogga lite igen. Jag tappar lite fart när jag inser att det är 800 bilder att välja bland. Vilka väljer jag, och vart börjar jag? Jag börjar här och nu. I USA. Så tar vi Sverige lite pö om pö. Det är snart tre veckor sedan vi landade och det har hänt massor. Huset är städat, trädgården rensad och sprutat för ohyra, ormarna är bortplockade och vi har haft bästa omställningen någonsin, badat massor i poolen, ätit lunch med grannar och middag med vänner, sett Zookeeper och The Smurfs på bio, fikat på nyfunnet roligt glass café med dagiskompisar, skjutsat ensam hemma grannpojke till teater repetitioner och sett hans pjäs, varit på Girls Night Out och firat födelsedag, varit på återbesök för magen, allt bara bra, och slutat äta mediciner, fungerar utmärkt, och så har vi varit på fiskeäventyr. Bland annat.

Det absolut största som hänt är ju att Clara börjat Kindergarten på West Lake Elementary School. 2:a Augusti gick hon första dagen och den här veckan har det varit första fulla veckan. Och det går jättebra. Första dagen gick jag med in och Clara var lite fundersam när jag gick och väldigt trött när jag hämtade henne. Men hon ville gärna gå igen även om hon var lite nervös. Alla barn går en dag i små grupper första veckan och sedan delas barnen in i klasser. På fredag var det Meet the Teacher i Claras klassrum och det höll vi på att sova bort. Jag var på födelsdagsmiddag kvällen innan och Clara var på myskväll hos dagiskompisar så vi kom i säng alldeles för sent. Vi var sist in i klassrummet och såg bara en annan förälder, lite trist, men i gengäld hade vi båda lärarna helt för oss själva i 40 minuter. Läraren verkar bra. Lite äldre, erfaren, strikt när det behövs och utvecklingsvillig. "Svarta tavlan" var en gigantisk touch screen direktuppkopplad till internet. Jag bara gapade. Hjälpläraren också lite äldre och helmysig i hel och ren stuket. Härligt att se lite mystant. Grannkillen kom i en annan klass men finns i klassrummet mitt emot så de ses i matsalen och ute på rasten.

I måndags hade vi med en massa grejer man köper till klassen, pennor, sudd, kritor, tvål, papper, pärmar mm så jag var med in och bar. Kändes lite tryggt att veta att hon hamnat rätt. Och de kom ihåg hennes namn , är det bra eller dåligt tänkte jag. Visade sig senare vara bra. Måndag eftermiddag hämtade jag i carpool. Stod redan 40 min innan klockan ringde ut som bil nummer sex och väntade. Det är över 600 barn som slutar samtidigt så bilkön blir lååång och jag gillar att vara i tid. Och helst först. Det senare har visat sig vara en omöjlighet och jag har redan gett upp. Clara kom glad i hågen och hoppade in i bilen med nr 66 i rutan, min bil, och knäppte fast säkerhetsbältet själv på direkten. Jippie! Vi hade övat i en vecka. Och det gick!

Tisdag morgon ville hon åka i carpool på morgonen och även om inte jag riktigt var redo för det vill jag inte hindra henne om hon vill. Sa lite fint att vi kör ända längst fram där äldre elever går med de yngre in om de vill ha lite hjälp i början.

- Jag behöver ingen hjälp! sa Clara, knäppte loss bilbältet, tog på sig ryggsäcken, öppnade bildörren, tog lunchlådan, -Hej då Mamma! smällde igen bildörren och drog i väg. Och som hon sken. Hon riktigt lyste och var så stolt. Hon gick så ryggsäcken hoppade och hon vinkade och log hela tiden. Goa unge! Våren Miss Independent.

När jag hämtade henne på eftermiddagen frågade jag om det hade varit svårt att hitta till klassrummet. - It´s just straight down the hallway, how hard can that be? var svaret. Det enda krångliga är att öppna dörren in till skolan men det kommer alltid någon som kan och släpper in mig. Ok, nemas problemas med andra ord.

Och trots att jag är emot dessa in absurdum överdrivna och felriktade belöningssystem kan jag inte låta bli att bli lite lättad när första veckan slutar med tre stickers och en godis på fredag. Clara säger själv att hon får dem för att hon sitter still och lyssnar något hon helt slutat med här hemma. Låt gå för det, det är troligtvis total överbelastning i huvudet som det är men jisses det har varit tålamodsprövande efter klockan tre på Dove Forest Ln denna vecka.

Och så har jag anmält mig på ett gym och idag har jag träffat min PT Chris för första gången. Efter mätning, vägning och tester kom datorn fram till att jag är 46 år. Min kropp i alla fall. Där ser man. Passet säger 37 snart 38 och mentalt blir man väl aldrig äldre än 29, eller? Om 29 veckor skall både jag och min kropp förhoppningsvis vara lika gamla. Matintagsförändring står för 80% av kroppsfettsförändringen så den skål med persikoglass som jag just tryckt i mig var nog inte alls någon bra idé. Skall rensa lite i skåp och frys under helgen. Någon som vill komma på glass party?