Kelly Rd Park, Longhorn Steakhouse och Hej då Mormor.

Det finns många fina parker här omkring och en av favoriterna är Kelly Road Park. En lekpark byggt som ett träfort.

Härligt doftande blommor mötte oss på parkeringen.

Slingrande lever de på sina träkompisar.

Mor och dotter i solen.

Mamma/Mormor Gunnel i solen med ingången till fortet i bakgrunden.

Övar på balansgång.

Tränar armgång medan Mormor håller ett vakande öga.

Gummislangs bro.

Fullt fokus.

Jadå. Det går...

...kanske...

...nehej, inte denna gång. Men skam den som ger sig. Det gick ju naturligtvis till slut. Men då hann jag inte med med kameran. Typiskt.

På väg nedåt.

Rörlig balansgång.

Oops!

Gick bra.

På väg mot nya äventyr.

Middag på Longhorn Steakhouse. Först lite tic-tac-toe.

Mormor ser nöjd ut med maten som just serverats.

Jag är också nöjd.

Och Clara är helnöjd med sina ribs och potatismos.

Mormormys sista kvällen innan Mormor far hem igen.

Longhorn Steakhouse kan jag verkligen rekommendera. Ligger "åt fel håll" så vi tänker inte på det men vi borde gå hit oftare. Väldigt bra mat och en härlig miljö.

Här hänger träns.

Fin sadel.

Sofforna att vänta i i entren.

Och avslutningsvis en riktig vilda western tavla.

Efter att vi inmundigat frukost på torsdagsmorgonen den 7 april packade vi in oss i bilen för att skjutsa Mormor till flygplatsen. Hejdåandet gick bra och det kom ingen reaktion i bilen. Vi for på simlektion och sedan vidare till Strandbergs och hjälpte till att förbereda fredagens SWEA Kids träff. Satte en mycket trött Clara i bilen och hon somnade innan vi var hemma. Jaha, tänkte jag. Det kommer ingen reaktion alls. Men det är klart att det gör. Vad trodde jag egentligen. Hon är knappt fem och säger hej då till Mormor. Klart det kommer en reaktion. Vi förskjöt den lite bara. När vi kom hem fick hon syn på flaskorna med hudlotion och shampo som Mormor använt. Då bröt hon ihop totalt. Hon faller ihop på golvet och gråter tills det inte finns några tårar kvar alls. Då hinner vi borsta tänder och ta på nattskjortan sedan kommer nästa gråtattack. Till slut somnar hon i mina armar och ligger nära, nära hela natten.

Då är det lite jobbigt att vara Mamma och bo på andra sidan Atlanten. Det är ju mitt och Petters fel att hejdåandet blir så starkt och jobbigt. Vi har valt att flytta hit. Helt frivilligt. Och då blir hejdåandet inte ett ses nästa helg utan ibland kanske ses nästa år. Det man får med sig av ett sådant här äventyr väger upp. Absolut. Det är ett bland de bästa beslut vi tagit. Men just i dessa stunder känner man sig som en stor skit.