Elvis, sköldpaddor och Hej då.

På en av våra favoritresturanger, Jack Astors, finns ett tingeltangelbås med Elvistema. Har kastat långa blickar flera gånger men vi har aldrig varit tillräckligt många. Men idag var resturangen nästan tom när vi kom. OCh då frågade vi snällt om vi inte kunde få sitta i Elvisbåset...

...och det fick vi. Efter maten ville Clara visa Farmor och Farfar vår park. Crowder park.

Här kommer jag igen.

På span efter sköldpaddor.

På hemväg.

Så till sist kom dagen ingen ser fram emot. Sista dagen och hejdåandet på flygplatsen. Det finns lite olika teorier hur man gör det mest hanterbart för barnen. När Clara var liten blev det alltid bäst då hon fick säga hej då hemma. Det var som om hon visste att alla som sade hej då i hallen alltid kom tillbaka. De flesta gjorde ju det. Förr eller senare i alla fall. Och det var aldrig problem då. Nu följer vi med till flygplatsen för att det skall bli ett riktigt avslut. Vi tom tittar på planet när det lyfter och vinkar då en sista gång.

Resesällskapet med packade resväskor. efter viss omlastning kramades vi hejdå och resenärerna försvann runt hörnet.

Vi visade Petter Observation Park.

Clara på landningsbanan.

I skuggan vid Observation Park.


Hej Då.

Det gick bra hela tiden ända tills vi åkte iväg i bilen. Då kom allt på en gång. Clara blir fort van att ha sällskap i baksätet och nu satt hon ensam igen. Hon grät hela vägen hem. Jag förklarar, pratar och tröstar från framsätet. Det går över och kommer sedan tillbaka ett par gånger under några dagar innan det försvinner helt. Avsked påverkar Clara. Det är ju inga "ses imorgon" direkt när sverigebesöken åker hem. Allt vi kan göra är att stötta och lära oss hantera avskeden. Och det gör vi. Nu är hon påverkad av att alla åker till Sverige på semestern. Och alla flyttbilar vi haft på gatan senaste veckorna. Hon vill absolut inte flytta eller åka någonstans. Hon älskar sitt hus, sin pool och sina leksaker och skall stanna här för alltid. Jag däremot har en lätt släng av hemlängtan. Men det går över. Botar det med en titt på countryshows biljetterna.

Kommentarer

  1. Det här var det jobbigaste avskedet jag upplevt. Hur förklarar man för en 4-åring att man inte kan stanna? Och inte säga när vi ses igen? Jag grät ända till Philadelphia och jag kan fortfarande känna Claras små armar kring halsen, och det gör ont att vara så långt borta.
    Men det var ändå skönt att få komma och se hur
    bra ni har det och veta att ni trivs. TACK än en gång för allt ni gjorde för oss. Älskar er så. Kramar från farmor och farfar.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Mer vilda djur och ett försök till älva.

Claras 4 års klassrum

Mellandagar och basketpremiär.