Dunder och brak.

I veckan upplevde jag också en "severe thunderstorm" som gick rakt över huset. Jag hade kollat vädret och sett att det skulle gå över två små men rejäla stormar under senkvällen och natten och den första hörde jag på avstånd. Kom i säng sent som vanligt och hörde lite muller i fjärran. Såg en blixt och räknade 1001 1002 ....1010. Lungt, 1 mil bort. Sen kom den. Och jäklar i min lilla låda. Det blixtrade konstant och det dån som dessa stormar ger ifrån sig går knappt att beskriva i ord. Men jag gör ett tappert försök. Det börjar med att det låter som himlen krackelerar och sedan sakta spricker helt så att Tor kan sträcka ner handen och smälla till lilla jorden allt han har med sin jättestålhammare. Jag höll på att flyga ur sängen. Rutorna skallrar så man tror de skall flyga ut alla på en gång. Och innan de slutat skaka börjar nästa spricka i himlen öppna sig. Ett tag var jag på väg att ta kudde och täcke och gå in till Clara för att få sällskap. Men nån måtta får det väl ändå vara. Och Clara då? Hon sov lungt genom hela stormen. Jag fattar det fortfarande inte. Helt ofattbart. Men jag är väldigt tacksam. Den ljudupplevelsen kunde ha skrämt henne rejält.

Efter Tors pangande gick strömmen. Härligt mörkt blev det i sovrummet när utelampan blev svart. Tre minuter senare var strömmen tillbaka. Både skönt och lite för ljust igen. En rejält spöregn senare var allt över. Tog totalt kanske 45min. En lagom sever storm att uppleva. Nu har jag gjort det. Klart. Alla andra stormar kan ta en annan väg. Och eftersom jag visste att den skulle vara liten så var jag inte fullt så livrädd heller. Nästan lite facinerad. Men med en otrolig respekt. Man känner sig väldigt liten när naturen spänner musklerna och visar full styrna. Det finns ju ingenting man kan göra. Naturen got the power kan man säga.