U.S.S North Carolina

Dessa små fossingar kliade hela natten i Wilmington. Clara sov och jag låg vaken och gosade med de små tossingarna tills jag somnade av utmattning. Då vaknade Clara direkt av kliandet. Så det blev inte mycket sömn alls den natten. Jag beställde frukost på sängen och sov när Petter och Clara åt i resturangen.

Redo för utflykt.

På väg mot stor båt.

Jag är egentligen ingen museum människa alls. Och krigsmaskiner från andra världskriget intresserar mig inte det minsta. Ingenjören i mig kan facineras av tekniken och materialvalen men sedan är det tvärstopp. Därav lite dåligt med kanonbilder. Men jag kunde inte låta bli att fotografera en. Vi tänkte på Labon och tog ett kort på Boforskanonen.

Sådana här piratskepp gillar jag bättre än den stora gråblå krigsmaskinen vi skall beskåda idag.

Clara gillade grabbarna i papp.

Petter läser om ubåtar.

Flygplan på däck.

Bakmaskinen. Tom min KitchenAid ligger i lä.

Clara såg det hela som en gigantisk klätterställning och klättrade runt i 1,5 h. Goa unge.

Kontrollpanelen i maskinrummet.

Köket.

Grytor.

Och potatisskalaren.

Clara provligger en säng.

Kapten Lisa.

Amiral Clara.

Wilmington.

Petter och Clara.

Jag och Clara vid ankaret.

Det svenska bidraget.

Boforskanonen.

Det var bitande svinkallt men vi var nästan ensamma på skeppet vilket var bra då jag lider av lätt cellskräck. Kände av det efter ett tag när jag tappat bort sista utgången och då någon upplyste mig om att det var en 2h tur genom båten. 2h tänkte jag och tittade på Clara som tappert klättrade i alla stegar. Vi hoppade över en del av de nedersta rummen och det var skönt att komma ut igen. Lärdomen jag tar med mig förutom att det var trädäck är att skeppet var som en liten stad. Det fanns allt. Post, frisersalong, tandläkare, läkare, glassbar m.m. Och när Petter skulle hjälpa Clara i sista stegen tittade hon upp och konstaterade. - Jag kan det här nu.