Hur hamnade jag här?
Vi tar och börjar från början för att få ordning på detta bloggkaos.
Hur i hela friden hamnade jag i Apex, North Carolina, USA? Jo, det är inte svårare än att följa med som "dependent" till en ABB:are på kontrakt. Jag hade delade känslor inför hemmafruandet till att börja med men man är ju anpassningsbar.
Cirkusen började i somras när erbjudandet kom och efter segdragna förhandlingar både hemma (jag trodde att jag också skulle få ett jobb...) och på jobbet blev det klart i november och sedan gick det fort. Den 18 november fick vi VISA, den 22 december hyrde vi ut huset, den 7 januari packades alla saker in i en container, den 10:e januari drog Petter till USA och efter en månads kappsäckande i sverige åkte jag och Clara till USA den 10 februari. I Business så vi anlände med stil :).
Och nu sitter jag här. På ett lägenhetshotell och äter M&M's och tittar ut genom fönstret på stans största Fitnesscenter. Känns...bra. Clara sover, Petter är på väg hem från Canada och jag tar det lungt framför datorn.
Kommer säkert att få hemlängtan, "trött på USA" syndrom och "jag vill bara hem känslor" framöver men just nu är jag kolugn och ser fram emot att upptäcka livet i USA. Vissa saker har jag redan upptäckt. Salt kan vara väldigt dyrt, vattnet smakar klor, barnkläderna är underbara och det är lätt att köra bil med min nya bästis GPS:en som tar oss precis vart vi vill. Lekparkerna är underbara och jag och Clara är de enda i hela stan som använder mössa. För att inte tala om vantar. Folk går i shorts och t-shirt även om det är 7+ och blåser svinkallt.
Hus då?
Jadå, det går framåt. Vi förhandlar om ett hus men jag har ovanligt mycket is i magen och idag när vi besökte White Oak Park körde vi genom ett bostadsområde som tilltalade mig. Skall be mäklaren leta fram några hus att titta på i området om bara för att skicka signalen att vi inte sitter i sjön utan väntar tills vi hittar "hem".
Drömhuset, när jag nu har chansen att välja, har en amerikansk veranda (nähä) och ligger i ett lummigt område med charm. Det vi hittat nu har visserligen veranda och är stort och superfrächt, byggt 2006, men det ligger i ett helt nybyggt område så det är lite kalt och det saknas lite charmkänsla. På plussidan skall sägas att det bara är barnfamiljer så praktiskt är det säkert men känslan är inte riktigt 100. Fortsättning följer.
Annars då?
Tja, all ledig tid, dvs när Clara sover, tillbringar jag på nätet. Det är kaos på min Facebook (har inte förstått hur jag gör egna inlägg än), mailen hemifrån livar upp , Skype är suveränt som kontaktverktyg och bloggen hoppas jag skall ge en bild av vårt liv här. Just nu känns det som vi lever mitt emellan Sverige och USA. Man försöker upprätta kontaktvägar hem samtidigt som vi inte har en fast punkt här än.
På det hela taget känns det väldigt bra. Äventyret har bara börjat. Hänger ni med?
Over and out.
Hur i hela friden hamnade jag i Apex, North Carolina, USA? Jo, det är inte svårare än att följa med som "dependent" till en ABB:are på kontrakt. Jag hade delade känslor inför hemmafruandet till att börja med men man är ju anpassningsbar.
Cirkusen började i somras när erbjudandet kom och efter segdragna förhandlingar både hemma (jag trodde att jag också skulle få ett jobb...) och på jobbet blev det klart i november och sedan gick det fort. Den 18 november fick vi VISA, den 22 december hyrde vi ut huset, den 7 januari packades alla saker in i en container, den 10:e januari drog Petter till USA och efter en månads kappsäckande i sverige åkte jag och Clara till USA den 10 februari. I Business så vi anlände med stil :).
Och nu sitter jag här. På ett lägenhetshotell och äter M&M's och tittar ut genom fönstret på stans största Fitnesscenter. Känns...bra. Clara sover, Petter är på väg hem från Canada och jag tar det lungt framför datorn.
Kommer säkert att få hemlängtan, "trött på USA" syndrom och "jag vill bara hem känslor" framöver men just nu är jag kolugn och ser fram emot att upptäcka livet i USA. Vissa saker har jag redan upptäckt. Salt kan vara väldigt dyrt, vattnet smakar klor, barnkläderna är underbara och det är lätt att köra bil med min nya bästis GPS:en som tar oss precis vart vi vill. Lekparkerna är underbara och jag och Clara är de enda i hela stan som använder mössa. För att inte tala om vantar. Folk går i shorts och t-shirt även om det är 7+ och blåser svinkallt.
Hus då?
Jadå, det går framåt. Vi förhandlar om ett hus men jag har ovanligt mycket is i magen och idag när vi besökte White Oak Park körde vi genom ett bostadsområde som tilltalade mig. Skall be mäklaren leta fram några hus att titta på i området om bara för att skicka signalen att vi inte sitter i sjön utan väntar tills vi hittar "hem".
Drömhuset, när jag nu har chansen att välja, har en amerikansk veranda (nähä) och ligger i ett lummigt område med charm. Det vi hittat nu har visserligen veranda och är stort och superfrächt, byggt 2006, men det ligger i ett helt nybyggt område så det är lite kalt och det saknas lite charmkänsla. På plussidan skall sägas att det bara är barnfamiljer så praktiskt är det säkert men känslan är inte riktigt 100. Fortsättning följer.
Annars då?
Tja, all ledig tid, dvs när Clara sover, tillbringar jag på nätet. Det är kaos på min Facebook (har inte förstått hur jag gör egna inlägg än), mailen hemifrån livar upp , Skype är suveränt som kontaktverktyg och bloggen hoppas jag skall ge en bild av vårt liv här. Just nu känns det som vi lever mitt emellan Sverige och USA. Man försöker upprätta kontaktvägar hem samtidigt som vi inte har en fast punkt här än.
På det hela taget känns det väldigt bra. Äventyret har bara börjat. Hänger ni med?
Over and out.
Kommentarer
Skicka en kommentar