Drömmen om en amerikansk veranda

Drygt tre timmar norrut ligger Colonial Williamsburg, en bevarad kolonialstad där hela stan är som ett enda levande museum.  Häst och vagn på gatorna och alla som jobbar där är klädda i tidstypiska kläder.  Man kan hälsa på väveriet, hos skomakaren, perukmakaren, vapen förrådet,  rådhuset  och alla andra som bor i stan.  Man kan också hälsa på hos familjen Powel där både köksan och pigan sätter alla barn i arbete.  Clara hjälpte till med disken. Tidig variant av skottkärra. Trädgårdarna blommade underbart fint. Stans kyrka som ger 10 minuters mässor hela dagen. Sparris hos trädgårdsmästaren. Klätterpaus.  Clara tröttnade ganska fort och man skall nog vara lite äldre än fem för att uppskatta amerikansk historia. På besök i vapenförrådet. På väg mot nästa besök.  Det syns på Clara att hon tröttnat redan här. Häst och vagn på gatorna. Och gigantiskt stora träd. Pittoreska hus och trädgårdar. Guvernörens palats. Och...

Väl hemma igen tog vi en ganska lung vecka. Rensade rabatter, klippre gräs, hade play dates i parken, gick på gymnastiken, klippte oss och tvättade och packade resväskorna igen. För på fredag när Petter kom hem satte vi oss i bilen och styrde norr ut mot Virginia igen. Men denna gången for vi nordost för att uppleva amerikansk historia och åka berg och dalbanor. Det regnar. Jippie! Stora droppar är roliga att springa runt i. Claras påsk kärringar. Mitt första omelett försök gick väl sådär kan man säga. Men gott var det. Och andra gången gick det bättre. Jag vill ha oliver, tomater och sparris eller broccoli i min medan Clara nöjer sig med oliverna och resten av grönsakerna serverade bredvid. Och nu har jag övat såpass mycket att jag kan kasta upp och vända Claras omelett i luften. Gissa om omelett är nya favoriten här hemma.

Efter att ha varit hemma i en vecka packade vi Forden och efter en timme på gymmet blev det film och fika i bilen på väg upp till South Boston, Virginia och besök på Petters fabrik. Och på väg tillbaka till bilen efter ett toalett stopp på Food Lion i Roxboro upplevde jag något jag aldrig upplevt förut. Jag mötte en mamma med två små barn som skulle in och handla mat. På ena axeln hängde handväskan och på andra höften satt revolvern i sitt hölster. Jag blev helt paff. Jag vet att det figurerar vapen i en mängd man inte kan föreställa sig och jag vet grannar som har vapen hemma. Men jag har aldrig sett det förut. Och det kändes helt bisarrt. Man måste bära vapnen fullt synligt så hon gjorde inget lagligt fel alls. Jag blev bara så himla ställd. Med en lätt olustkänsla lämnade jag North Carolina. Virginia welcomes you. Tackar, tackar. Clara på trappen till huvud ingången till Petters ens fabrik. Iförd ny ABB keps och allt. Det är här Petter tillbringar veckorna när han inte fl...